Fy vad jag är en virrig människa alltså. Ibland känner jag mig som en surikat (anar ni hur svårt det ordet är att stava?!) som poppar upp med huvudet lite på diverse ställen och sen tittar sig åt sidan och försvinner bort där igen. Ja, jag tror att de gör så i alla fall. Lejonkungen tyder på det. Allt som händer i Lejonkungen är sant.
I alla fall. Virrig är jag och jag har sjukt svårt att hålla saker i huvudet.
När jag glömmer någonting så är det ingenting personligt alls, så alla vet det. Och jag får alltid ASDÅLIGT samvete när jag väl glömt något. Skitstörigt.
Det var en väldigt trevlig kväll igår faktiskt. Mysigast var det dock hemma hos Annie, men utekvällen var ju inte heller fy skam.
Sandra stukade sin fot när vi skulle ta hoppbilder, det var lite kul faktiskt. höhö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar