Saknad vs Längtan

Deppvarning på detta inlägg!


Vilken känsla är jobbigast att hantera egentligen? 

Jag har hela tiden trott att det var när saknaden brände som ett stort hål i bröstet som man inte kunde uppleva någonting värre, men jag börjar känna på mig att jag har fel. Jag har börjat känna en tyngre känsla nu - längtan. Den är flera gånger värre. Att veta att man ska hem i slutet av oktober och vilka underbara människor som då väntar på en där är värre för en sällskapssjuk människa som jag.
Det känns som om saknaden är så avslagen, så långt borta men att titta framåt hjälper inte i detta fallet då det ger mig längtan.
När jag längtar efter något så här stort och betydelsefullt så känns det som om det finns en osynlig kraft som drar i mig, åt alla håll på samma gång. En stor klump sätter sig också i halsen, men det är inte en gråtklump utan någonting helt annat. Förväntan kanske? Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt det själv, men så är ju också ett krossat hjärta.

Jag förstår inte vad det är för fel på mig; Jag trivs med familjen, älskar landet, har fått underbara vänner och jag lär mig mer och mer franska på varje dag. Det är ju helt sjukt hur inskränkt man måste vara för att sakna Sverige men jag antar att det är först när man lämnar någonting som man inser hur bra det är.

Ja, det där var lite vad som rörde sig i mitt huvud just nu.